Det glada åttiotalet går mot sitt slut och Steve Sjöquist är vältränad, pigg och stilig. Som alla andra har han hört talas om aids, ännu ett hot som kvällstidningarna säljer lösnummer på. Sovjet, ozonhål, Tjernobyl, aids – farorna är många och skapar fruktan hos vissa och cynism hos andra. Steve Sjöquist har inte tänkt så mycket på risken för smitta innan han får reda på att en bekant har gått bort i aids. Han bestämmer sig för att testa sig.
Resten, som man brukar säga, är historia, och idag har Steve Sjöquist levt med hiv i 23 år.
– Jag brukar säga att hiv är den stora avslöjaren. Det avslöjar att människor med de längsta utbildningarna ibland är de mest enfaldiga, säger han.
Stolt över sitt engagemang
Vissa av dem med längst utbildning är människor inom sjukvården, som visat sig vara precis lika oinsatta som andra. En läkare blickar upp från journalen och utbrister: ”jaha, jag har alltid undrat hur en hiv-patient ser ut”. Sådana upplevelser hör dessvärre inte till ovanligheterna för Steve Sjöquist. Men att vara öppen med sin sjukdom är det bästa alternativet, det är han övertygad om, trots att det har inneburit en hel del motgångar.
– På en lite "finare" tillställning blev jag en gång presenterad som "en av de tidigaste aidsaktivisterna". Jag visste inte hur jag skulle reagera, men jag har kommit fram till att jag är stolt över att vara det.
Tystnad är ensamhet
På onsdag 1 september släpper Steve Sjöquist sin bok Fotspår. I samband med boksläppet låter han sig intervjuas av Gabriella Ahlström i SÖS aula. Boken tillägnas bland annat Venhälsan på Södersjukhuset, som för Steve Sjöquist utgör ett lysande undantag för den okunskap kring hiv som finns även inom vården.
– Det blir min tredje bok om hiv. Den här är skriven i krönikeform och innehåller reflektioner och slutsatser efter ett långt liv med hiv. Man behöver bryta tystnaden om hiv – det största hotet är att vi som är sjuka tvingas leva i tystnad, vilket leder till en oerhörd ensamhet.
Istället för att vara tysta menar Steve Sjöquist att de som lever med sjukdom som en konstant följeslagare har mycket att komma med i ett samhälle där styrka och framgång är ledord.
– Jag har tvingats till en inre resa. Jag valde att se döden i ögat men ändå inte bjuda in den. Många i min egen ålder har inte reflekterat över de här frågorna ett dugg, berättar han.
Fördomsradar på
Den första av hans böcker hette just Livsfrågor, ett område som alltid fängslat teologen i honom, men som blev alltmer brännande i och med hivdiagnosen. Genom sin sjukdom har han även fått vad han kallar "stora öron".
– Jag snappar upp vad folk säger om andra människor. Jag tycker inte om fördomsfullhet, de som har fördomar mot invandrare, kvinnor eller människor med en annan typ av sexualitet.
Steve Sjöquists resa har oundvikligen fört honom närmare andra människor som lider.
– Det är en jobbig process att skriva, det är ingen fiktion. Jag har tvingats att tänka på en massa jobbiga saker. Det är så många bekanta och vänner jag har mist i den här sjukdomen genom mitt engagemang.
Kontexten viktig
Boken skulle ha kommit ut tidigare, men skrivprocessen stannade upp när Steve Sjöquists man gick bort för tre år sedan, och boken tillägnas även honom. Via den smärtsamma resa som krönikorna har tillkommit, är det viktigt för författaren att boken släpps i rätt sammanhang – därav valet att rama in händelsen på Södersjukhuset. Förutom att han blir intervjuad av Gabriella Ahlström, har Steve Sjöquist bjudit in flera andra talare.
– Gun Malmlöf och Kajsa Flisager från Venhälsan kommer att tala. Och Barbro Westerholm, en kvinna jag beundrar mycket och som skriver ett inledande kapitel till min bok, medverkar. Dessutom kommer en god vän till mig, Johanna, att spela piano och sjunga. Jag må vara gay men jag tycker väldigt mycket om kvinnor, säger han.
Flera av Steve Sjöquists krönikor finns att läsa på www.hiv.se.