Andliga och existentiella behov

De flesta människor bär på frågor om livets mening. När man blir sjuk kan de frågorna komma upp till ytan på ett sätt som de kanske tidigare aldrig har gjort. Även hos närstående väcks frågor som rör livets villkor, dess storhet och begränsning och frågor kring vad som är viktigt i livet.

Personalen kan behöva dela tankar och erfarenheter kring etiska, existentiella och andliga frågor som väcks i mötet med patienten.

Dela och möta

Att dela frågor och tankar är en väg till möte. Kanske rör själva livsmeningen vid att ha någon att dela med, dela glädje, dela sorg och smärta. Ibland behövs inga ord utan detta enda att någon vågar vara där, att uthärda det svåra. Det avskalade mötet säger något viktigt både om Gud och om människan. Att få en helhetsförståelse av sig själv, en sannare bild som förmår ta in och integrera att vi som människor är både starka och svaga, sjuka och friska. I sjukhuskyrkan vill vi se och bekräfta både det sjuka och det friska. En människa är alltid mer än sin diagnos. Att dela innefattar också att hålla eller härbärgera känslor av vanmakt och övergivenhet.
 
”Herre, till vem skulle vi gå?” (Joh. 6:68) är ett uttryck för den hållningen. Att dela, men också rymma eller behålla det svåra och outhärdliga.
 
Som människor längtar vi efter helhet, att livet ska hålla ihop. Upplevelse av mening och sammanhang påverkar mycket tydligt känslan av livskvalité.
Behov av möten som går på djupet, möten som berör, kan kännas särskilt angeläget när man blir sjuk. Vår erfarenhet är att något värdefullt, heligt, uppstår i mötet, att en skatt redan ligger gömd där men blir synligt och närvarande i mötet.

Mötesplatser

Vi vill som sjukhuskyrka vara med att skapa och bevara mötesplatser där människors andliga behov får komma till uttryck. Meditationsrummet är en sådan mötesplats för människors möte med sitt eget inre, med varandra och med Gud.

Människan

Vi ser livet som en gåva från Gud, oändligt värdefullt. Människan är skapad till Guds avbild  (1 Mos. 1:27)  och varje människa äger därmed ett unikt, okränkbart värde. Vi ser människan som en helhet av ande, kropp och själ.
 
Tillsammans med sjukvårdens personal vill vi främja en helhetssyn på människan i vården. Vi ser det som en profetisk uppgift att värna om människans helighet, att i särskilt utsatta situationer påtala och behålla fokus på människans värdighet.

Helhetsbilden hotas av splittring från flera håll.
Till det mänskliga livet hör också bräcklighet, svaghet och död.
Jesus Kristus – hans liv, död och uppståndelse, tar människans svaghet och utsatthet på allvar. Kristusmönstret – genom död till liv, blir ett tydningsmönster för själva livet. En förankring i ett hopp som bär, genom allt och trots allt.
Olika riter, både de traditionella och de som uppstår i mötet, är en del av sjukhuskyrkans arbetssätt. De ger uttryck för Kristusmönstret och hjälper oss att hålla ihop helheten.
 
Människans andliga behov är kopplade till människan som helhet och inte till delarna, det kan inte fragmenteras eller hänvisas till en särskild religiös sfär av livet.
Gud

Den tydligaste bilden av Gud ser vi i Jesus Kristus, människa och Gud. Han har gått in i och accepterat det mänskliga livets villkor. Inget mänskligt är främmande för Gud. Identifikationen blir tydlig i Jesu ord: ”Jag var sjuk och ni besökte mig...” (Matt 25:46). Gud finns där redan närvarande och möter oss i den utsatta människan, och vi får något tillbaka i det mötet. Något tillförs, tillsammans upptäcker vi mer av vem Gud är.

Hopp

Denna gudsbild är bärare av ett hopp och visar på en väg genom det svåra som möter oss. I mötet med den utsatta människan får vi bejaka och bära hopp. Att vara kyrka på sjukhus är att vara bärare av hopp, vardagligt hopp - hoppet att bli frisk, att komma hem. Men också hopp om någonting mer – att livet ska mogna och att Gud tar hand om oss. Vi vill vara ett fönster mot en vidare rymd.