Jag älskar fortfarande mitt jobb på Venhälsan!
För 50 år sedan började den då 18-åriga Kajsa Flisager som sjukvårdsbiträde på Södersjukhusets hudklinik. Sedan dess har hon varit kvar. Större delen av tiden som sjuksköterska på Venhälsan och hon älskar fortfarande sitt jobb.
Kajsa Flisager konstaterar att det var annorlunda när hon började. Sjukvårdsbiträdena städade patientrummen och duschade och skötte om patienterna. Framför allt var sjukhuset mer hierarkiskt än i dag.
– Vi som var sjukvårdsbiträden och undersköterskor skulle vara tysta. När professorn var på avdelningen fick ingen sitta i hans särskilda stol i lunchrummet, berättar hon.
Så småningom vidareutbildade sig Kajsa Flisager, först till undersköterska och 1979 sökte hon sjuksköterskeutbildningen, tre terminer som hon fick gå med lönebidrag från sjukhuset.
Venhälsan öppnade
I november 1982 startade Venhälsan sin verksamhet två kvällar i veckan i hudklinikens lokaler. 1986 fick Kajsa Flisager erbjudande om att börja arbeta där. Samma år flyttade verksamheten till egna lokaler. När de första aidsfallen kom till Sverige fanns det vårdpersonal som inte vågade ta hand om dessa patienter.
– Jag tänkte att om jag ska välja vilka patienter jag ska ta hand om har jag valt fel yrke, säger Kajsa.
Många patienter dog. När det kom in en patient som var hiv-positiv visste personalen att han skulle dö. Kajsa säger att det var tungt men ändå inte. De lärde sig att ta vara på livet.
– Naturligtvis var vi ledsna att de dog så unga, men vi förstod att vi kunde hjälpa dem med ett bra avslut på livet.
Venhälsans personal var ibland med på begravningar som stöd för den avlidnes partner i de fall där han inte var accepterad av familjen eller när familjen inte ville erkänna sjukdomen.
– Det hette ju inte att de dog i aids, de dog i cancer, säger Kajsa Flisager.
Fortfarande ett stigma kring hiv
Så småningom kom aidsläkemedlen, i början med mycket biverkningar, men från 1994–95 blev de allt bättre. Många patienter överlevde och lever fortfarande. Inledningsvis blev det dock krisartat för en del av de överlevande som hade ställt in sig på att dö.
Trots att läkemedlen i dag är säkra menar Kajsa Flisager att det fortfarande finns mycket skam och tabu kring hiv.
– Det finns ett djupt rotat stigma kring hiv. I målgruppen finns många som tar PreP i förebyggande syfte, för att de är rädda att få hiv, rädda för skammen och fortfarande är rädda att dö.
Istället är det så att när man upptäcker hiv hos en patient får han medicin direkt och lever efter sex till tolv månader med smittfri hiv och utan biverkningar.
– Ens säkraste partner är den som lever med hiv. Tar man sin medicin kan man inte föra smittan vidare, säger Kajsa Flisager.
I dag arbetar Kajsa som distriktsköterska med vaccinering, provtagning och injektionsbehandlingar av hiv- och PReP-patienter och andra patienter med sexuellt överförbara infektioner. Patienterna är ett av skälen till att hon fortfarande älskar sitt jobb.
– Jag kommer hit och får träffa så många människor som jobbar med så olika saker och lär mig av dem. Det är fantastiskt, säger hon.
– Södersjukhuset och Venhälsan är också en fin arbetsplats med högt i tak och bra arbetskamrater. Jag har hela tiden fått utvecklats och även sjuksköterskerollen har förändrats. Hade det varit statiskt hade jag inte stannat kvar, nu fortsätter jag gärna tills jag blir 70 år.
